Och så den här då: från min färgglada Zara-sökning på Sellpy, en klänning som jag blev tokförälskad i, och den var i princip gratis, kostade 50 spänn eller nåt sånt. Men så var den lite för liten. Jag kunde ha den, men den satt som ett korvskinn och även om jag kunde sitta ner var det verkligen inte bekvämt. Så jag kollade sömsmåner, men de var för snåla för att jag skulle kunna göra något åt det, och så är den fodrad, så jag orkade inte. Istället gick jag till en sömmerska som har sin ateljé här i närheten och frågade om hon skulle kunna sy i nån kil eller så och få det snyggt. Hon föreslog i sidorna, men det ville jag inte, utan jag föreslog istället mitt bak, på båda sidor om dragkedjan. Hon sa att det kunde hon göra, men jag måste hitta tyg själv.
Det tog ett par veckor innan jag tog mig iväg till tygaffären i stan, och väl där fanns det förstås inget liknande tyg. Jag övervägde att ta en starkt kontrasterande färg för att göra en grej av det, som knallgult, men det kändes inte rätt. Hellre att jag har gula strumpbyxor till. Så till slut köpte jag en remsa ljusare rosa och en lila, i två olika tygkvaliteter, och tänkte att sömmerskan skulle få välja vilken av dem hon helst ville jobba med. Väl hos henne vände hon på klänningen igen och kom på: rosetten! Den hade ju jättelånga band! Hon kunde ta det ena bandet och använda det istället, och det skulle fortfarande gå att knyta även om bara ena bandet hänger ner. Sån lättnad! Min fina klänning skulle fortsätta vara fin! Det kostade några hundra, men det var det värt, särskilt som den var så billig från början.
